Kärlek är underbart när det fungerar, annars är det mest skit.
För ungefär en och en halv månad sen hände något. Det tog slut. Abrupt. Över ett telefonsamtal på tid. Jag skriver för att berätta för er, för folk tycks inte förstå.
Vänner och familj tar ganska lätt på uppbrottet och tycks inte vilja se att det har varit otroligt uppslitande för min del. De verkar tycka att det ”var lika bra”. Jag känner inte så och måste därför få utrymme att vara ledsen och nere, något som jag inte känner att de gett mig. Denna gången var det ”it” för mig. Det var nu mitt liv skulle börja på riktigt. Jag hade hittat drömmannen och äntligen också fått honom att förstå att jag var drömkvinnan. Denna sommaren var en av dom bästa. Jag kände mig säker och trygg. Vi pratade om att flytta ihop och skojade till och med om barn. Han öppnade sig för mig och jag kände mig behövd. En dag ville han plötsligt inte ha mitt stöd längre. Tydligen var jag en del av problemet. Därför gjorde uppbrottet extra ont. Jag hann inte försöka. Jag hann inte ens förstå.
Jag kan inte med ord beskriva vad jag kände när jag insåg vad han viskat i mitt öra den där natten. Tidigare på kvällen hade han berättat för alla på ett bröllop att han hoppades på att en dag få gifta sig med mig, två veckor senare hade han ångrat sig…
Jag har träffat på äkta kärlek några gånger förut, närmare bestämt 2 gånger och varje gång det inte längre fungerat har jag sagt: ”jag kommer aldrig glömma honom”. Men visst glömmer man. Gammal kärlek kanske inte rostar, men den ärgas allt lite hörnen. Kanske är min kärlek till A inte annorlunda, men det fanns omständigheter som nu gör att jag alltid kommer undra hur det är med honom, hur det går och hur han mår. Undrar om inte jag kommer sitta där som 45-åring och fortfarande undra…
Så vänner. Jag gör mitt bästa för att inte gnälla och tjata. Jag gör mitt bästa för att acceptera och glömma. Jag är på god väg men jag klarar det inte utan er. Kärlek.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
förlåt vännen.. men han är inte riktigt klok din A. en liten idiot är han allt ändå. jag kommer aldrig att förstå mig på männsikor som slänger bort kanske det enda fina dom har i sitt liv. Men don´t worry! det finns en man som är lika fin som du, och som längtar efter dig -vi ska bara hitta honom (typ på en hemma-hos-fest!)
Du vet att du alltid får sura, böla, eller bara va deppig när du är med mig om du verkligen behöver det... ;-)
Det kan vara svårt att förstå ibland. Alla älskar olika. Och ingen kärlek är den andra lik. Få, kanske ingen, har älskat som du... Men jag försöker lyssna eller bara vara där så gott jag kan, trotts att det ständigt rycker i käften på mig... :-P
Jag vet att varken bu eller bä gör saken bättre men jag säger det ändå: Jag gillade honnom, det lilla jag såg av honnom, och jag tror mig förstå honnom något, på den lilla grund jag har. Men vist, troligen var han inte helt frisk (vad det nu har med saken att göra...) och visst, inte var det alls snällt någon stans som han bar sig åt. Men men, vad säga... inget. ord gör väll varken från eller till, endast tiden och fångade dagar med blicken mot skyn, höstvinden i ryggen och en ny låt i lurarna kan möjligen knuffa en in i nytt flow... Ja, och så goda vänners sälskap förståss, skadar ju aldrig! :-)
Ses i kväll för lite Geays Anatomy (eller hur det nu stavas), mat, prat och kanske en liten swing-sväng-om i tamburen! Ja, och så min CV fösrståss...*blä* Och i morgon! Ja då ska vi gå loss till Slagsmålsklubben! Och du ska ha tack för allt vännen, så torftigt mitt liv vore utan dig flingan... Kramen
Till T och J: Ni är dom bästa jag vet!
Du Frida, hur har det gått med allt?
Skicka en kommentar