måndag, juni 16, 2008
söndag, mars 30, 2008
lördag, oktober 27, 2007
Öppet brev om kärleken
Kärlek är underbart när det fungerar, annars är det mest skit.
För ungefär en och en halv månad sen hände något. Det tog slut. Abrupt. Över ett telefonsamtal på tid. Jag skriver för att berätta för er, för folk tycks inte förstå.
Vänner och familj tar ganska lätt på uppbrottet och tycks inte vilja se att det har varit otroligt uppslitande för min del. De verkar tycka att det ”var lika bra”. Jag känner inte så och måste därför få utrymme att vara ledsen och nere, något som jag inte känner att de gett mig. Denna gången var det ”it” för mig. Det var nu mitt liv skulle börja på riktigt. Jag hade hittat drömmannen och äntligen också fått honom att förstå att jag var drömkvinnan. Denna sommaren var en av dom bästa. Jag kände mig säker och trygg. Vi pratade om att flytta ihop och skojade till och med om barn. Han öppnade sig för mig och jag kände mig behövd. En dag ville han plötsligt inte ha mitt stöd längre. Tydligen var jag en del av problemet. Därför gjorde uppbrottet extra ont. Jag hann inte försöka. Jag hann inte ens förstå.
Jag kan inte med ord beskriva vad jag kände när jag insåg vad han viskat i mitt öra den där natten. Tidigare på kvällen hade han berättat för alla på ett bröllop att han hoppades på att en dag få gifta sig med mig, två veckor senare hade han ångrat sig…
Jag har träffat på äkta kärlek några gånger förut, närmare bestämt 2 gånger och varje gång det inte längre fungerat har jag sagt: ”jag kommer aldrig glömma honom”. Men visst glömmer man. Gammal kärlek kanske inte rostar, men den ärgas allt lite hörnen. Kanske är min kärlek till A inte annorlunda, men det fanns omständigheter som nu gör att jag alltid kommer undra hur det är med honom, hur det går och hur han mår. Undrar om inte jag kommer sitta där som 45-åring och fortfarande undra…
Så vänner. Jag gör mitt bästa för att inte gnälla och tjata. Jag gör mitt bästa för att acceptera och glömma. Jag är på god väg men jag klarar det inte utan er. Kärlek.
För ungefär en och en halv månad sen hände något. Det tog slut. Abrupt. Över ett telefonsamtal på tid. Jag skriver för att berätta för er, för folk tycks inte förstå.
Vänner och familj tar ganska lätt på uppbrottet och tycks inte vilja se att det har varit otroligt uppslitande för min del. De verkar tycka att det ”var lika bra”. Jag känner inte så och måste därför få utrymme att vara ledsen och nere, något som jag inte känner att de gett mig. Denna gången var det ”it” för mig. Det var nu mitt liv skulle börja på riktigt. Jag hade hittat drömmannen och äntligen också fått honom att förstå att jag var drömkvinnan. Denna sommaren var en av dom bästa. Jag kände mig säker och trygg. Vi pratade om att flytta ihop och skojade till och med om barn. Han öppnade sig för mig och jag kände mig behövd. En dag ville han plötsligt inte ha mitt stöd längre. Tydligen var jag en del av problemet. Därför gjorde uppbrottet extra ont. Jag hann inte försöka. Jag hann inte ens förstå.
Jag kan inte med ord beskriva vad jag kände när jag insåg vad han viskat i mitt öra den där natten. Tidigare på kvällen hade han berättat för alla på ett bröllop att han hoppades på att en dag få gifta sig med mig, två veckor senare hade han ångrat sig…
Jag har träffat på äkta kärlek några gånger förut, närmare bestämt 2 gånger och varje gång det inte längre fungerat har jag sagt: ”jag kommer aldrig glömma honom”. Men visst glömmer man. Gammal kärlek kanske inte rostar, men den ärgas allt lite hörnen. Kanske är min kärlek till A inte annorlunda, men det fanns omständigheter som nu gör att jag alltid kommer undra hur det är med honom, hur det går och hur han mår. Undrar om inte jag kommer sitta där som 45-åring och fortfarande undra…
Så vänner. Jag gör mitt bästa för att inte gnälla och tjata. Jag gör mitt bästa för att acceptera och glömma. Jag är på god väg men jag klarar det inte utan er. Kärlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)